Vila i Frid

Bobby - hunden som fick missta livet pga blandras aveln.

Älskade fina bobby, de är ju inte utan tårar jag skriver det här inlägget.
Bobby köptes på blocket utav min älskade syster, dels för att hennes man sa att labradorer var så lugna, dels för att han var ju så söt. Jag försökte hindra köpet just för att Bobby inte hade stamtavla även om hans föräldrar sägs och förmodligen är utav rasen labrador. Just för hälsoaspekten. Och dels för att labradorer faktiskt inte är så lugna som de sägs.
Men liksom många andra, föll hon för den ljuvliga blicken. Hon är inte ensam, det är så fruktansvärt många som gör som hon, jag klandrar henne inte. Även om hon lärt sig med råge sin bakläxa, över hur viktigt dessa hälsotester är och allt därimellan är.

Bobby dundrade in i deras liv, med dunder o brak, en energi utan dess like.
Han hade inte en ond aning i sitt sinne utan älskade allt och alla.
Han älskade alla så mycket att energin gick liksom inte hejda.
Jag var hundvakt åt honom några dagar, och bokstavligt talat var han den jobbigaste hunden jag har haft innanför mina väggar, MEN han satte spår. Långt in i hjärteroten grävde han sig fram.

Han höll min syster sällskap, och jag kände en form av trygghet att han fanns där hos henne, dygnets alla timmar. De tog promenader, skrutta omkring på gården, han jaga höns, och åt kattskit, ja han levde verkligen livet kan man säga och han blev min systers allra bästa vän.

Men Bobby började halta, och när jag var ut och gick med honom så hade han en oren gång, han var stel på morgonen, och stel efter promenaden. Han var ju inte ens ett år fyllda, så jag sa till syrran att detta är inte normalt, så hon ringde veterinären. Han ömma i alla leder och det blev en remiss till Strömsholm.

Den dagen följde jag med, jag antog att något var galet, men hade ju ändå hoppats på att det var något man kunde göra, iaf operera.

Vi väntade och fick komma in, vi fick visa upp honom i gång, trav, och lite gallopp blev det också xD
Hon kände igenom honom och sa att han ömma på alla ben, och han fick åka in på "MR" röntgen.
När han vaknat upp igen efter röntgen gick vi in och höll alla tummar och tår att det skulle bli bra!

Väl där inne kom chocken, inte bara för oss utan även veterinärerna.
Det var så mycket som var fel, och så lite rätt att jag knappt kom ihåg allt.
Men han hade en skeletsjukdom (av något slag)
Han så kraftig artros i alla leder, fram, bakben, rygg,
Lösa benbitar.
Och en helt missbildad ryggrag, som inte gick att operera.
Veterinären rekomenderade starkt att avliva, för även om dom kunde operera framben, fanns det så mycket annat som inte gick att göra något åt. De sa även att flertalet av sakerna var ärftligt. Hon sa att han har haft ont sen liten, och i hans värld har han alltid haft ont och vet inget annat.
Jag sög på orden en stund, min syster hade stängt av redan när hon sa avlivning.
Jag försökte vara stark, men tårarna sipprades ut fast jag försökte hålla igen så mycket jag kunde.

Vi bestämde att han skulle få den bästa helgen på länge, så alla fick komma och säga farväl, och göra de som måste göras.
 
Idag fick han äta hur mycket mat han ville, leka med Emo, springa en sista gång.
Bobby blev bara 9 månader. Allt för den här jävla skräpavelns fel.
Jag skriver det här, för kanske är du på g i ett hundköp. Stöd inte denna blandrasaveln.
9 månader är ingenting. En hel familj är förkrossad. En bästa vän finns inte mer.

Men det är över nu, han är smärtfri och behöver aldrig mer någonsin ha ont igen.
Vila i frid, Älskade tokiga bruna Bobby.

Fotona är tagna några timmar innan han fick somna in <3
 
↑