Jag lever!
Nästan en hel veckas pers är över! Jag och hela min familj och ett fåtal vänner har trott att jag ska dö. En oro jag aldrig förr känt, ångest över dess like och en relativt välplanerad begravning har gått igenom mitt och några få andras huvuden. Jorden rasa ner. Och jag såg verkligen inget annat än mörker. Tiden stod långsamt still, andetagen hördes knappt, alla grät. Sorgen låg över mig som ett tyngdtäcke. Aldrig i hela mitt liv har jag velat leva så mycket som nu!
En mening.
Sjukvården i ett fucking nötskal!
Men, visst jag är sjuk. Men jag får leva! Ingen är lyckligare än vi!
Nu fortsätter vi de här jävla året! 💪