Den dagen slutade aldrig.



När man får lämna ifrån sig sitt barn, lämna sin sambo och motvilligt åka hem från akuten ensam utan dom. 
Det är då man riktigt känner vad som betyder något.

Hur onekligt många tårar jag fält, hur ångesten vridit sig så hårt att det vart svårt att andas och till och med pratat. Där varje sekund känns som en hel timme. Vi är en familjs om inte borde splittras. vi är för sammansvettsad och mår rent ut sagt dåligt. Jävla sjukhus och göra såhär mot min familj!

Att köra hem mitt i natten, utan min sambo, utan mitt barn, utan någon som helst vetskap av vad som hände där borta - var fruktansvärt! 


Efter några dygn är vi nu alla hemma igen.



Ikväll kommer farmor, farfar, faster o farbror o hälsar på grabbarna, det blir även tävling i helgen. :)
Ska fortsätta kämpa!
 

Att välja sina krig.

Som en samlad klump i min mage, huvudvärk, oro.
Du är inte rättvis mot oss. inte alls. jag hörde du hårt fick hålla din tunga i styr.
Du vet att du gör fel, sätter en familj som vår i fara.
hur långt ska man gå. eller ska man ge upp?
packa sin väska som vi nyss packat upp?

lägenhet är verkligen inget för oss. vi känner oss instängda.
ständigt på vakt. hundarna får helst inte prata när dom leker,
helst ska dom inte säga ett knyst, helst ska dom inte vara hundar över huvudtaget.
det är hus som gäller. ett fridfullt hus, där hundarna får härja fritt.
Leka, skälla, busa hur jäkla mycket dom vill. Bara va hund.
Ungarna ska bli sketna, göra egna trägubbar i skogen, 
bygga en kojja, lära sig vår natur från deras egna ögon.
Inte leka kull på en gata, bland hård trafik.

Jag gillar inte oljudet. Jag vill ha lugnt o fridfullt.
Ljudet av mannens, ungarnas, och hundarnas andetag duger gott.
Inte nån hög musik från grannens fest.
Inte inne i stan, vill ut på landet,
andas frisk luft. det är de viktigaste.

men nu måste vi bort härifrån. 

Visa fler inlägg