Januari
Året för oss kunde inte börja sämre.
1 jan, Ru vakna med lite grönt gegg i ena ögat, torka bort å gjorde rent, tänkte jag får ringa veterinären imorgon då hon säkert åkt på någon ögoninfektion för på nyårsafton tyckte jag att hon var lite röd i vitan i ögat. Iaf, 1jan var allt som vanligt å vi promenera å ru var lika galen som vanligt, vid kvällskvisten sprang hon in i dörren när vi skulle gå in. Tänkte att hon bara klanta sig då det var så mörkt.
Vi gick å la oss å Ru som ALLTID sover brevid mig la sig på en kudde längre bort. Då förstod jag att nått var fel. Viska i henne öra att vi ringer veterinären imorgon.
2jan, vaknar Ru helt blind. Vad jag inte visste då var att hon aldrig skulle bli bra igen. Ringde veterinären i Vara så fort dom öppna och åkte dit. Lika besviken blev jag denna gången å blir så arg på mig själv att jag bara tänkte på vilken veterinären som låg närmast.
Hon kika lite å kolla om hon hade reflexer, så ingen hjärnhinneinflammation var det inte kunde hon konstatera. Fick ögondroppar å smärtstillande å det skulle va borta om en vecka, hon hade inga redskap för att kolla mer sa hon å skratta å sa att jag iaf spara en slant på det. Jag var som sagt förtvivlad å upprörd över hennes agerande.
3jan ringde jag veterinären i Falköping för att boka tid hos en ögonspecialist då min magkänsla sa att det bara var bortkastade pengar i Vara. Fick en tid på måndag hos Ewa o Sara.
Fick ett så fint välkomnande å vi satte igång att ögonlysa med alla möjliga apparater, tog en mängd blodprov å medecinerna från Vara kunde jag kasta å två nya droppar till ögonen plus antibiotika och kortison sattes in. Efter fyra dagar var det uppföljning å ögat som varit gråaktig å sett allmänt usch ut var nu fint å klart.
MEN hon ser fortfarande inget. Veterinärena tyckte det var konstigt å förklara att hon borde se när hon blivit bättre å förklarade för mig att det kunde va en sjukdom som hette SARD, dvs hon kommer förbli blind å hjärtat brast där å då.
Nu hade dom gjort allt dom kunnat å fråga om jag kunde tänka mig att åka till en ögonspecialist i strömsholm. Givetvis sa jag som ville göra allt för lilla Ru.
Dagen därpå åkte vi till strömsholm. Han förklarade både de ena och det andra å sen skulle vi testa om hon hade någon reaktion i synnerven, hade hon inte det var det uteslutande Sard, å hade hon det kunde vi leta vidare. Det fanns ingen reaktion i något av ögonen å hon kan därför aldrig se igen. Han förklara att många hundar klarar sig bra utan syn och att det bara är ett fåtal som tas bort pga deppression.
Summan av kardemumman så har både jag och Ru mått riktigt jävla dåligt, mestadels Ru förstås. Åh hon har inte velat röra sig eller gå. Jag har fått bära henne till matskål, till soffan, sängen å ut. Vi har gått otaliga promenader tills solen ändrat färg, jag har skrikit å gråtit tills det inte fanns några tårar kvar, åh jag har stängt in mig för att klara av att andas.
Men nu försöker jag vända det till nått bra. Hon har fått gått själv, vi har tränat i massa trappor. Lärt henne lyssna på ljud å försöka använda nosen. Visst krockar hon å går in i saker men vi fortsätter ändå. Min älskade Ru, vi fixar detta! Du å jag ❤
