KennelAllyouwanted

 

Jag har svårt att formulera orden till meningar just nu. 

Jag har svårt. Svårt att tala. Förklara, för inom mig svider allt som piskrapp. Jag har ärligt talat tappat räkningen på hur många olika läkare jag träffat det här året så idag visste jag inte riktigt vad som väntade mig när jag var på sjukhuset. Proverna har stigit till olustig nivåer å jag släpades ut till väntrummet medan läkaren springer runt som en yr höna å försöker hitta flera andra läkare. Jag behöver in på MR röntgen snarast. Jag fick åka hem, inte mycket förståndigare, å läget är väl inte på topp, å en stor klump i magen.

 

Jag andades några gånger innan jag satte mig i bilen för att ringa P. (som jag lovat) jag kände mig ändå lugn att jag kunde konversera i ett samtal. P svarar. Frågar oroligt hur det gått? Där gick luften ur mig, bomben släppte å alla känslorna sköts ur mig som en raket. Det tog en stund innan jag lugnat ner mig å hittar andningen. Jag fick inte fram ett ord i början. P väntade tålmodigt likt en gravid mamma som väntar på sitt barn som ska födas. Jag berättar och hon gråter med mig. 

 

Hon börjar prata hundar å jag känner att sinnesstämning lättar för en stund. 

 

Jag rullar in bilen på uppfarten och vi lägger på. Mamma har redan hämtat barnen och är hemma. Känslorna är påtagliga å jag tittar ut över mina vackra vyer å andas några stora djupa andetag innan jag går in. 

 

Vi åt middag tillsammans. Men jag vet att mammas oroliga själ till slut kommer fråga hur det gick. Och det gjorde hon, jag brast igen samtidigt som jag var frustrerad över att mamma inte var nån tankeläsare. Hon bad om ursäkt å jag kände mig bara dum. Men mest rädd. För jag orkade inte formulera meningarna igen, inte idag. 

 

Bad mamma åka iväg för att hämta overallerna, H följde med. För jag behövde gråta en stund till.

 

Satt själv i soffan å grät och älskade C kom in. Krama om mig hårt å länge.

Mamma, det är okej att gråta, alla gör det ibland. (samtidigt smeker han mitt hår med sin lilla hand) 

Han fortsätter, (han sträcker ut sina armar åt var sitt håll å säger) jag önskar verkligen att jag kunde visa hur mycket jag älskar dig. 

Jag svara att jag vet hur mycket du älskar mig och jag älskar dig också. 

Han blir lite frustrerad å säger nej du förstår inte. Om några år kommer du få se, när jag blir stor. 

Vad menar du undrar jag. 

Han sträcker ut sina små armar åt var sitt håll igen och säger om några år då har jag mycket längre armar, å kan älska dig mycket mer! 

Jag fnissar till och som alltid är alla hans härliga beskrivningar helt unika ❤️