Öppnar upp mig sakta.
Har väl kommit i det stadiet i den här krisen att jag blir mest arg, eller ja förbannad.
Jag saknar mina hundar, åh jag gör allt i min makt för att hitta ett litet hus nånstans där jag kan få bo med er å barnen. Allt tar sån tid. Veckorna går å tomheten efter dom växer sig allt större.
Jag kommer inte sticka under mattan hur det rövhålet har behandlat mig å min familj men det får bli när jag är redo.
Jag gav hela min själ, hela mitt jag och väsen. Men tack. Ännu en lärdom från livet men jag hoppas jag aldrig någonsin i hela mitt liv kommer bli behandlad så mer.