KennelAllyouwanted

Jag har suttit och skrivit en timma. Den blev en bok. Jag raderade allt igen. För det är för känsligt. För magstarkt. För folk att ens läsa. Min verklighet gör ont, obeskrivligt ont.
Den är smärtsam. Brutal, och bokstavligt talat elak.

Många älskade djur har fått sätta livet till detta året, djur som förkänade allt annat än detta.
Och jag önska jag visste hur sjuk han var.
Ni ska inte behöva bli instängda, bortglömda, 

ligga i era egna likmaskar, avföring, 
dö av törst och svält.
INGEN ska behöva bli behandlad så.

 

Barn som har skrikit sig till sömns, ovetandes, oförstående,

barn som bara måste acceptera att deras pappa inte finns där.
Barn som har fått trösta sin mamma.
Jag kom så väl ihåg den natten, då tårarana föll, fast jag försökte tränga bort dom.
Då Collin vakna, titta djupt in i mina ögon å sa.
- Mamma, gråt inte, jag är ju här. <3
Jag vände mig om och fick en liten hand omsluten om min midja, den finaste handen som finns.
Älskade C. Du är så klok.

 

 

Nu ett halvår senare, bor vi på våran egna lilla gård, jag, Collin, Harley och Ru och Emo.
Vi kommer alltid minnas våra fina vänner, som har fått vandra vidare på ett eller annat sätt.

Jag kommer bära med mig det här året som den största lärdom här i livet.
Så mycket jag lärt mig, vilket jävlar anamma jag har som klarar mig igenom allt detta.

Men främst vill jag tacka dom som bärt mig, som hållit min hand, som tröstat, gett kramar, hjälpt mig med djur, och flytt. Som gett mig en bostad, mat, och kärlek. Som lyssnad, pushat, försökt ge goda råd, eller bara gett mig ett gott skratt. Tack till alla ni!

Mamma, och pappa. Er kärlek är oändlig.
Sussane, Jörgen, Tobias och Neo.
Mia och Gabryjel med familj.

Dagispersonalen på Hallonet.
Mina systrar, Jessica, Rebecka, Corina och Denise.

Mina fina vänner som Jessica Albihn, Pierre, Chris, Carro, Ylva, Linda, Johanna, Lisa, Omri, Lena, Mikael, Fredrick, Helene, Pauline.

Samt Linn, och Linda som tråkigt nog har tagit avstånd idag.