Den dagen slutade aldrig.
När man får lämna ifrån sig sitt barn, lämna sin sambo och motvilligt åka hem från akuten ensam utan dom.
Det är då man riktigt känner vad som betyder något.
Hur onekligt många tårar jag fält, hur ångesten vridit sig så hårt att det vart svårt att andas och till och med pratat. Där varje sekund känns som en hel timme. Vi är en familjs om inte borde splittras. vi är för sammansvettsad och mår rent ut sagt dåligt. Jävla sjukhus och göra såhär mot min familj!
Att köra hem mitt i natten, utan min sambo, utan mitt barn, utan någon som helst vetskap av vad som hände där borta - var fruktansvärt!
Efter några dygn är vi nu alla hemma igen.
Ikväll kommer farmor, farfar, faster o farbror o hälsar på grabbarna, det blir även tävling i helgen. :)
Ska fortsätta kämpa!