Ett stycke ångest.

 
Häromdagen fick jag ett sånt helvetes panikångest attack. För normala personer får dom en ner dipp och sen upp igen, dvs går relatvit fort över. För mig varade de i flera timmar.
Jag sprang med alla hundar, så fort jag bara orkade, så fort mina ben orkade bära mig. 3km innan jag stupa. Skrek och grät en stund, för att sedan springa 3,5km till. När jag kom hem kravla jag runt i sängen och chippade efter luft. Skrek och grät om vart annat. Tänkte nu ligger jag här, snart är det över. snart torkar jag tårarna och reser mig upp. och de gjorde jag. Jag ställde mig upp för att gå ner och lägga mig i badkaret, skvätta vatten till höger och vänster, skrek, sparka och grät tills jag inte orkade mer. Sen la jag mig i sängen som en liten pöl av utmattning.
De är över.
 
Sminka på ett tjock lager smink för att dölja de rosenröda kinderna och de blodsprängda, blanka ögona.
Hämta barnen.
Fick le igen, på flera timmar. Saknat det. Deras kramar, pussar och vänliga ord.
Barnen frågade vad jag hade gjort idag. och jag svarade att jag hade varit ledsen. men är glad nu.
- Vi älskar dig mamma.
Dom orden, som berör hela ens själ.